Superhjältar, zombier, Souls-like... När något blir populärt får det oftast ett ordentligt fotfäste och det kommer saker i överflöd. Det är lätt att tröttna och att matas med för mycket under en koncentrerad period och det blir lika urvattnat som kvalitén till slu*t blir lidande. Men även om nämnda saker finns i ett mer eller mindre stort omfång tycker jag sällan det är ett problem. Det finns så mycket annat, också. Det råder väl dock ingen tvekan om att svinigt svåra Souls-like blivit något vi ser mer och mer av. De kan bjuda på en härlig doft av 80 och 90-talets ibland grymma svårighetsgrad. För i takt med att spel blivit mer av allt, så blir de också ofta enklare för att passa alla. Så, hur bjuder man då på em rejäl utmaning? Jo, man ser till så att en fiende kan döda dig på ett par hugg, man erbjuder ganska klumpigt rörelsemönster och så slänger man in en stamina-mätare för att begränsa dig ännu mer.
Spelutvecklarna på From Software var inte först med allt detta, men deras spel blev något slags föredöme när det kom till allt det här. Där minsta misstag kostade dig livet och där frustration och "You died" och "Git gud" blev uttryck för en hel generation av nutida gamers. Det är enkelt att se varför det blir omtyckt och Bleak Faith: Forsaken vill gärna vara mycket av allt det där. Det är ett avskalat spel gjort av en liten studio med få spel på sitt CV. Deras intåg inom denna typ av spel har några saker som är värda att applådera. Det finns en drivkraft och mindre saker som målar upp ett ambitiöst projekt. Men det faller allra mest på att det känns blekt, tomt och daterat.
Efter ett trippigt intro så börjar jag min färd och det står snabbt färdigt att just det där med att färdas är något jag kommer att få göra, mycket. Den labyrint-liknande strukturen bjuder på en del imponerande vyer, platser där jag kan klättra upp och kika över ut över en väldigt dyster och grå värld. Här finns inga direkta punkter att ta sig till, inget som talar om var jag ska eller var jag ska göra. Allting är sparsmakat och när jag möter den första fienden hugger den mig i ryggen och ytterligare ett slag senare är jag död. Vid nästa möte använder jag för genrens klassiska dodge-and-roll, delar ut några hugg och tar mig sedan vidare.
Bleak Faith: Forsaken handlar väldigt mycket om resan. Det är sparsmakat på handling och saker att upptäcka. Det är många färder genom helt tomma områden, en sparsmakad variation på fiender som bryts av med lite bossar. Stridssystemet känns bekant, men rätt stelt, och ingenting lockar mig egentligen vidare med än en forcerad upptäckarlusta. Jag får skapa den själv för att liksom låta spelet ge mig någonting. Jag tar mig till en hög punkt, blickar ut över landskapet och visst - här finns vyer som känns ganska vackra. Men miljöerna är tomma, livlösa, stela och någon slags minimalistisk gotisk medeltids-estetik överskuggas av gråa, bleka områden. Det känns som ett spel som hör hemma i förrförra generationen rent visuellt. Man kan absolut klä ett spel i en mörk och grå skrud, men jag vidhåller att man måste ha lite med kontraster, ljuskällor, detaljer. Det finns inte mycket av det här. Saker är okej ut på avstånd men de ser desto risiga ut på nära håll. Det är väl ljudbilden som, delvis, räddar upp atmosfären en aning här. Det känns stämningsfullt åtminstone. En slags omfamnade dov ljudbild som ändå lyckas krypa under skinnet på det där viset jag antar att det visuella också försöker att erbjuda.
Detta är en annons:
Det finns dock ett par ljusglimtar gällande spelet och det första handlar om vapen och möjlighet att skapa en egen spelstil. Här finns bra med tillhyggen och möjligheter till uppgraderingar. Med det kommer friheten i vad för typ av spelstil man vill ha. Man finner olika sorters vapen som kan uppgraderas och gör färden och möten med framförallt spelets bossar enklare med tiden. Som brukligt med denna typen av spel som krävs en hel del tålamod, både när det gäller att lära sig spelet och att låta det sjunka in en del. Det första intrycket är betydligt sämre än vad spelet sedan utvecklar sig till, även om det inte når en särskilt hög nivå ändå. Men i takt med att speltimmarna går så kan färden ändå kännas lite belönande. En del områden känns lustigt nog inbjudande och spännande och mötet med nästa gigantiska boss blir lite av det där som Souls-like ändå har som största styrka: Det är svårt. Men man känner att man har det inom räckhåll. Det gäller bara att nöta, att koncentrationen är på topp och att tålamodet inte rinner ut. Det är trots allt en underbar känsla när man äntligen faller ett fanskap man har misslyckats med ett gäng gånger.
Det finns två saker jag skulle vilja avrunda med. Båda gäller egentligen mer spel i allmänhet än just detta i synnerhet men det har naturligtvis ändå en koppling. Det första gäller det faktum att en mindre utvecklare givetvis inte har samma resurser som en större och där finns det alltid någon slags tunn linje kring hur man ska handskas med det. Är detta imponerande med det i åtanke? Ja, ambitionen kan jag absolut applådera. Men på svaret ifall spelet blir bättre och mer underhållande med detta i åtanke så är det ett nej. Det andra gäller speltid. Jag är av åsikten att man givetvis måste ge ett spel tillräckligt med sådan för att kunna bedöma alla dess aspekter. Det säger sig självt. Samtidigt kan jag känna att om varje omgång känns som en pärs än något annat, så måste det också reflekteras i ens omdöme. Kanske att Bleak Faith: Forsaken blir betydligt bättre ju längre man spelar det. Men när jag har svårt att ens närma mig tio timmar i denna värld trots att jag verkligen ger det en chans, så får det tala för sig själv vad jag anser om spelet.
Detta är en annons:
Kanske att någon som ger sig ut på färden finner spelets atmosfär mer lockande. Kanske att prövningen passar en annan spelare betydligt bättre. För jag kan samtidigt se tjusningen här i att få något avskalat som verkligen utmanar. Men det gråa, bleka och tomma som utgör merparten av spelet är dock inte särskilt lockande för mig.
